nollfyranoll

Jag lämnade in mina vinterskor. Jag sa att det var förjävligt att de gått i sönder och jag fick pengarna tillbaka, jag var handlingskraftig och detta var en månad sedan.

NU står jag här utan några vinterskor, med bara tygskor eller gummistövlar att promenera runt i stan i. Hur smart är det på en skala?

NU (några timmar senare) har jag rotat fram mina gräsliga gräsliga skor från några år sedan. Tvingar nog på mig dem för att stå ut i snön. Fast lyckligt nog börjar den vita jäveln smälta nu.

... som ett äkta leende, en speciell mening, en kram, en puss, en röst, en annan röst, en tredje röst, en idé, ett lugn....

Vissa saker gör att man kan må mycket bättre när saker känns obegripligt svårt.

Tack, ni.

Jag finner det något absurt och frustrerade att behöva skriva en inlämningsuppgift om ledarskap. Dag ut och dag in presenterar lärare för mig och mina klasskammerater fatal pedagogik och dåligt igenomtänkta lektioner. Ständigt får man sucka och fundera på om det verkligen var det här som var tänkt när man fastställde att alla barnen skulle gå i skolan? Balansen är helt borta i dagens skola. Antingen är  läraren en sur kärring med identitetskriser eller en svag tant med autoritetsproblem. Vi har både och.

Det kan tänkas att vi lär oss något av dessa oändliga lektioner av meningslöshet. Kanske ska vi inse att cheferna vi kommer att ha längre fram i livet kommer vara minst lika hemska, och de kommer vara ännu svårare att komma åt. Kanske är det en dold taktik från skolans sida att försöka få oss elever att tänka; jag ska aldrig, aldrig, aldrig ha en sådan idiot bestämma över mig igen. På så sätt jobbar eleverna kanske hårdare och försöker skaffa toppositioner för att slippa idioterna över en. Det är fel, det funkar inte så.

Jag försöker beskriva vad som skapar en bra ledare, och det är svårt. För det är så oehört få sådana jag träffat, och genom skolan får man genomle(/i)v(/d)a. Varför klaga egentligen? Stoltheten borde spira i Sverige för att vi har så många ointresserade elever och ändå finns det folk som vill bli lärare.

Än en gång kommer pappa in i mitt rum, tittar anklagande på mig och frågar:
- Sofia, har du sett min sax som jag klipper håret och skägget med?
Som alltid, så har jag ingenting med hans förbaskade sax att göra, har egentligen aldrig lagt märke till att den finns och jag bryr mig inte alls, vad skulle jag göra med den saxen?
Vanligtvis säger han, jaja och fortsätter leta vidare.
Idag var han på extra polishumör.
Har tittar på mig, ler lite och säger:
- Vet du vad, jag tror nog du har det! Sedan tittar han runt i mitt rum från där han står, och stänger sedan dörren.

Min pappa kan vara lite kufisk ibland, men sen är han också filosof...

Ibland kan det bästa någon kan ge en vara tårar. Tack.

Kommentarern över har jag fått höra ett par gånger i mitt 17 åriga liv. Formidabelt spännande att folk på vitt skilda platser faktiskt använde mer eller mindre exakt samma mening. Efter en minuts fundering inser jag att förvåningen är väldigt, väldigt befogad. Jag är inte rolig. I alla fall inte överallt. Frågar man mina föräldrar kommer de säga att jag är hur rolig som helst. Frågar man mina kompisar, (hoppas jag) att svaret blir mer eller mindre det samma, i alla fall ibland... Men i vissa tillfällen. Är jag bara helt enkelt inte rolig alls. 

Nu är det iväg till märta för att vara rolig.. eller nått.

1/3 av de sakerna jag ska göra i sommar är nu bestämt.

Mamma betalade just min och min systers små roskildebiljetter, och Sebsen har lagt undan pengar.
Jag kunde inte varit gladare. Desutom har jag betat igenom sjukt mycket plugg idag, vilket också känns bra! 


+  att Min älskade syster fyller 21 idag. Det är bra när hon är glad, och det tror jag att hon är när hon fyller år
 - att hon inte är hemma. Och att hon typ ska bo i Spanien resten av sitt liv nu, kanske inte. Men länge till...