nollfyranoll

Idag ringde en rolig gubbe hem till oss. Han sa att min son hade ringt honom tidigare. Jag tysnade och försökte begripa vad han menade, varpå han frågade om det kanske var min man som hade ringt? När jag fortfarande i chock inte svarade sjöng mannen i luren till med en litet Hoohooo. Jag återfick fattningen och förklarade att det nog var min pappa han hade pratat med.

Nu funderar jag på att genomgå någon typ av stämbandskirurgi som gör att ingen kan tro att jag är 80+

Just nu är jag helt tom i huvudet. Man skulle kunna säga vad som helst till mig och jag skulle inte begripa vad som sades. Under denna eftermiddag och kväll har jag traglat mig igenom etthundratjugosex sidor om texter rörande staten, miljön och staten, ekonomin och staten, inbördeskrig och staten, historik om staten osv. Min hjärna är inte längre mottaglig för någonsom helst vettig informaton. Därför ska jag nu bege mig för att titta på scrubs. Koppla.av.hjärnan.

Idag hittade jag en klänning långt in i garderoben som jag inte tycker om. Jag valde att göra om den till kjol vilket gjorde att jag helt plötsligt tyckte den var jättefin igen. Det kan vara för att jag använde den mycket förrförra sommaren och därför tröttnat på den som klänning, det kan också vara för att ett barn kom fram till mig och frågade om jag hade en bebis i magen när jag hade den på mig... take a pick!

Jag är gammal. Inte gammal som i "oj, var är mina löständer" utan gammal i själen. Jag oroar mig, behöver tydliga mål och blir alldeles för lätt sorgsen. Jag har nog alltid varit gammal i själen, och jag undrar när jag faktiskt kommer att växa i kapp. När blir folk lika gamla som jag, när blir jag lika gammal som mig själv? Jag önskar att jag var lite mer som andra, som tar livet med en klackspark, men så är jag inte, jag är gammal.

Ju äldre man blir ju snabbare går tiden. Plötsligt inser man att den tiden man trodde bara var några dagar egentligen var några veckor och man har missat mil av händelser i sin omgivning. Framförallt upptäcker man att man inte hinner med saker som är viktiga för en, något av det viktigaste som finns. Man blir ledsen för att det egentligen måste bli så. Dygnet består bara av 24 timmar och man försöker plötsligen göra allt för att orka sova så lite som möjligt. Men sova måste man, precis som att man måste plugga, och gå på föreläsningar, och jobba och gå på körlektioner och allt annat...

Men om man inte vill bli av med något av det bästa man vet. Vad gör man då?

Om vi skulle ta bort all den civilerade delen av vår vardag, tror jag att regndroppar mot fönstret skulle vara det ljud jag skulle sakna mest. Igår natt när jag kom hem så hade jag precis lagt mig för att sova när det började ösregna. Jag tror tillochmed det haglade och jag skrattade mig lycklig att jag hade valt att cykla hem precis när jag gjorde det. Annars hade jag nog varit både förkyld och förbannad idag. Istället för att bli genomvåt kunde jag ligga i min varma säng och lyssna på när regnet kastade sig mot mitt fönster!

Igår var precis vad jag behövde.
Det är skönt att veta att även om malmö är en liten,
något obetydlig stad, kan den fortfarande
bjuda på överaskningar och
nya upplevelser.

Idag kände jag mig som en sådandär patetisk tjockis som de visar på tv ibland. Sådandär som tar fram gårdagens tårta, äter tills de mår illa, tittar på sex and the city och gråter över sitt patetiska liv.

Okej, jag grät inte, och mitt BMI ligger ändå på rimlig nivå. men det andra stämmer bra in på min eftermiddag. Tack gud att jag ska ut ikväll så jag inte känner mig helt fördömd...

Nu är det gjort. Det känns helt sjukt. Verkligen. Helt sjukt.

Ett steg i en helt annan riktning än livet skulle bli annars. Det är en satsning. En satsning som 75% säkert inte kommer att gå vägen. men det känns så underbart att i alla fall prova.

Ibland blir jag leden över alla sniglar jag mördat. Det har aldrig varit med flit men de har en otrevlig förmåga att snirkla fram när det är natt och jag lyckas aldrig se var de är. Jag blir alltid lite ledsen när jag har ställt cykeln och ska promenera mot dörren och hör "kniirr" (nte en allt för bra ljudbeskrivning) och jag inser att jag än en gång har krossat en stackars snigels hem.

Förlåt!

Jag tycker inte om andra människors smak. Oftast. En sak som jag stör mig på är på kvinnors/tjejers/flickors ofattbart dåliga smak när det kommer till romantiska, något sorliga, filmer.

Av någon, obegriplig, anledning hyllas filmen the notebook i tid och otid. Alla älskar den här filmen. Själv tyckte jag den var pisstråkig. jag har till och med glömt vad den egentligen handlade om. Jag förstår inte grejen med att blanda in gamla gubbar och gummor i ungdomlig kärlek. En annan film som alla verkar älska är en kärlekshistoria. Det är också helt obegripligt. Själva ungdomskärleksbiten är söt, men den är ju i princip en tredjedel av filmen. Resten av filmen handlar om psykstörda vuxna som skriker och slår varandra. Romantiskt...

Ett tips om en verkligen bra, gripande kärlekshistoria. Closer. En av de finaste sorgligaste filmerna i världen.

Angående mitt föregående inlägg.

I ett desperat försök att förbättra min totala förvirring har jag satt fast ett stort, otympligt (dock sött) mobilsmycke på min tillfälliga mobil. Med detta hoppas jag göra den svårare att bli av med. Risken finns att jag ser ut som en töntig fjortis med behov av att omge mig med gulliga utsmyckningar. Men hellre det än mobillös!

Ibland undrar jag varför jag är så duktig på att förstöra för mig själv. Varför jag har en miljon saker i huvudet men aldrig lyckas tänka på det som faktiskt är viktigt för stunden?

Jag kan promenera runt och fundera över livets mening, men glömmer samtigt bort vad fan jag lägger min mobil. Som resultat måste jag nu använda min systers usla lur.

Nu kanske jag har råkat sabba mitt extrajobb. Bara för att jag är snurrig.

Jag.ska.lära.mig.att.fokusera.på.rätt.saker!

Idag har jag inte haft ork att göra någonting. Jag och sebastian vaknade inte förrän vid ett. Då vi bestämde oss för att inhandla en frukost bestående av framförallt nutella och ostchips. Därefter gick vi och la oss igen och tittade på skittv fram tills fem då jag kände behovet av att få lite frisk luft.

Det är inte konstigt att jag är seg som en snigel. Trots min oroväckande (ialla fall börjar mina föräldrar tycka det) hosta så var jag på sittning i fredags. Vilken innebar en hel del gratis dricka... I lördags jobbade jag, vilket var kul men jobbigt och sedan var det nästan direkt iväg på födelsekalas. Vi drog vidare till babel som inte har förändrats så där oerhört sedan jeriko men ändå. Jag fick beröm för att jag var ute trots min sjukdom, vilket jag tog som ett tecken att jag kunde gå hem.

Jag hoppas verkligen jag blir frisk snart. Ska på födelsekalas nästa lördag också och vill inte hosta mig igenom ännu en middag!

För tillfället mår jag fantastiskt. Fantastiskt dåligt. Har hållt mig inne så bra det går dessa dagar för att försöka bli av med den jävla hosta/förkylning som har flyttat in i min hals. Till viss del är det skönt att vara inomhus när hösten satt igång på riktigt. Har sluppit alla bisarrt tunga droppar som valt att regna ner de senaste dagarna. Det regnar just nu, men jag sitter på mitt rum och är varm och ska nog gå ner och göra en kopp te. Allt är bra, lite trist, men varmt och torrt i alla fall.

men, i morgon ska jag till lund för att lämna in min fina hemtenta (tack gud att det är över i morgon!) därefter ska jag på jakt i stan. Vidare ska jag på fredag på sittning och på lördag på födelsedagsfest. Jag fasar lite hur min kära kropp ska orka med allt detta efter att den vant sig vid hemmets trygga famn. Hur ska den orka sjunga spritsånger och dansa hela natten lång när den knappt orkar gå upp på morgonen?

Jag får göra mitt bästa, torrt och tryggt i all ära men efter några dagar skriker i alla fall själen efter lite stimulans!