långt om inget.
Livet är så oerhört fullt av definitioner. Vad än man gör ska ens handlingar och åsikter katigoriseras, stoppas i fack, accepteras och bearbetas. Ingenting kan bara existera i sin renaste form. Det måste tillhöra något. En del människor vill hamna utanför facken. De säger saker som att "jag är inte hetero eller homo, jag blir kär i en människa" och direkt kategoriseras dessa människor som bisexuella eller egentligen mest dryga, överdrivna och konstiga. Vidare exempel på behoven av definition är att man antingen är rökare, feströkare eller ickerökare. Dagen man tar en cigg när man inte har en massa promille i blodet är dagen man tar steget ifrån att vara partyblossare till seriöst nikotinberoende. För gud förbjude att man bara tog en cigg en dag för att man hade lust.
Folk gillar inte att inte begripa, och genom att ständigt kategorisera minskar vi riskerna för att inte förstå. Vi får lättare för att förstå om vi kan analysera handlingar utifrån vad andra i samma fack gör/ har gjort. Problemet är att vi även börjar kategorisera oss själv. Vi inser att om alla andra är fast i ett fack, då bör vi själva också vara det. Man försöker komma underfund med vad vissa handlingar säger om en, hur dessa handlar definierar en som människa.
Häromdagen kom jag till en lite insikt. En del handlingar är inte personlighetsformande, En del handlingar bör man varken har ångest eller glädje över. De förändrar inte en som människa eller är saker som kräver reflektion. Du kan vara precis lika långt ifrån ett fack eller ett annat bara för att du har gort något lite utanför dina vanliga ramar för en gångs skull. Slutar man analysera, kategorisera och döma varenda handlning man gör blir man nog också lite friare och muntrare i sinnet. Saker är ju inte lika allvarliga om de egentligen inte påverkar dig, vilket väldigt många saker faktiskt inte gör.
Vet inte om min poäng kommer fram, men jag blev en hel del gladare när jag kom till denna insikt.
Detta kan vara ett sätt att bota bakisångest. Framförallt är det ett sätt för mig att slippa kategorisera mig själv som "Person som kommer att kugga på tentan i morgon". så det så.
Folk gillar inte att inte begripa, och genom att ständigt kategorisera minskar vi riskerna för att inte förstå. Vi får lättare för att förstå om vi kan analysera handlingar utifrån vad andra i samma fack gör/ har gjort. Problemet är att vi även börjar kategorisera oss själv. Vi inser att om alla andra är fast i ett fack, då bör vi själva också vara det. Man försöker komma underfund med vad vissa handlingar säger om en, hur dessa handlar definierar en som människa.
Häromdagen kom jag till en lite insikt. En del handlingar är inte personlighetsformande, En del handlingar bör man varken har ångest eller glädje över. De förändrar inte en som människa eller är saker som kräver reflektion. Du kan vara precis lika långt ifrån ett fack eller ett annat bara för att du har gort något lite utanför dina vanliga ramar för en gångs skull. Slutar man analysera, kategorisera och döma varenda handlning man gör blir man nog också lite friare och muntrare i sinnet. Saker är ju inte lika allvarliga om de egentligen inte påverkar dig, vilket väldigt många saker faktiskt inte gör.
Vet inte om min poäng kommer fram, men jag blev en hel del gladare när jag kom till denna insikt.
Detta kan vara ett sätt att bota bakisångest. Framförallt är det ett sätt för mig att slippa kategorisera mig själv som "Person som kommer att kugga på tentan i morgon". så det så.
Kommentarer
Postat av: Tomten
Din blogg är så bra! Den får mig att tänka. När jag gör eller känner något som gör att jag ifågastätter de fack jag är i, så blir jag nervös och förnekar för mig själv vad jag känner. Jag känner ett behov av att befinna mig i ett fack så att jag har koll på vad jag är. Varför inte släppa kontrollbehovet och bara vara?
Trackback