nollfyranoll

En liten bit papper, instoppad i ett kuvert, skickat över ett hav. Hur kan ett sådant litet brev skapa så mycket tumult i min hjärna? Hur kan ord formas på så sätt att de får huvudet att göra ont, magen att snurra och allt annat att stanna upp. Jag är så oerhört besviken på mig själv, samtidigt som jag är fruktansvärt stolt. Och allt beror på samma sak. Jag är så förvirrad nu att jag bara vill ta alla mina tankar, stopppa dem i en glasburk och gömma dem i källaren och låta alla spindlar där göra spindelväv av dem. Så kommer dem i alla fall till någon nytta. Jag har saker jag borde gjort idag, men det har jag glömt vad det är...

Nu vill jag stänga av.