nollfyranoll

Lyssnar på en intervju med ett par på radion. De är ganska unga och de har varit tillsammans i ungefär i tre år. Han är oerhört klen och sorgsen och hon är oerhört stark och aggresiv. Så fort han säger någonting så är han väldigt försiktig och lägger till saker som "eller?". Hon däremot verkar bestämma oerhört i förhållandet. Han berättar att de båda två är feminister och att han inser att han inte lagar mat och sådant tillräckligt. Men när hon pratar inser man att hon har bestämt att de båda är feminister för att hon inte vill vara en sådan kvinna som vaknar upp i könsrollernas fängelse när hon är 40 (ingen risk). Jag blir lite sorgsen när han säger: ja, vi har ju inte råd till att flytta ihop, annars hade vi bott ihop, eller hur? eller? lite senare i intervjun så säger hon att hon inte vill bo ihop med honom för att han inte är hela hennes liv och hon vill ha kvar sin del av privatlivet.

En sak som jag tycker är nästan värst i den här intervjun är att de båda två berättar om hur jobbig tonår de hade. Han berättar lite försynt att han hade det ganska jobbigt i och med att hans mamma försökte ta livet av sig när han gick i högstadiet. Hon kontrar, lika sorgset, med att hon kände sig annorlunda på högstadiet. Han avslutar med lite mer feministprat om att, ja jag upplever det som att jag har pratat minst av oss två i den här intervjun och så är det antagligen inte. Vilket, det garanterat var. 

Så går det när man försöker tillämpa feministiska tankar på enskilda människor och förhållande. Lite individualism hade inte skadat, framförallt inte i det paret. Man ska ju inte helt köra över sin man bara för att man vill vara "fri" kvinna.