nollfyranoll

Jag har svårt att begripa att just nu gör alla i hela världen något helt annat. När jag går upp klockan sju för att bege mig till skolan är det obegripligt för mig att mina näraste gör det samma. Det är nämligen så att när Märta just gick ut ur mitt hus och försvinnan bort från mina fem sinnen så fortsätter hennes värld att rulla, hon fortsätter att uppleva saker, att tänka saker, att andas.

Jag glömmer bort att det blir så, så pass mycket ibland att jag fastnar helt i min egen tidsuppfattning. De andras parallella universum försvinner ur min rambild, för mig är deras tid stannad tills det att de kommer innanför min bubbla igen.

Men sedan möter jag dem andra, de som nyss inte gjorde något annat än just inte var med mig och det känns som de växt och blivit en massa år äldre än när jag sist såg dem. För de har upplevelser och funderingar som jag inte varit del av, alls. Då får jag ännu svårare att bergripa saker, och jag brukar få rätt ont i magen. För vad jag än gör efteråt är deras tid nu mer använd än vad jag trodde att den var, och om den till och med är mer använd än min, då skapas ett hål. En skillnad, och någonstans hänger man inte med varann, och man får mer ont i magen och saker förändras och tiden används mer.

För hur vackert man än har det, hur bra allting än är, så förändras saker. 
Inte därför att tiden går, utan därför att människor har sådant helvetes behov av att använda den.

God natt